Den ensamme dinosaurien

Idag har haft Den Ensamme Dinosaurien på hjärnan. Från Lillefot alltså. Så nu har jag tillbringat alldeles för lång tid på Youtube för att försöka hitta den. Detta var det närmaste jag kom. Den är kass, men samtidigt en underbar liten skärva av min barndom. 

Det är såna här stunder som gör mig lite panikslagen över att jag ska flytta ifrån min bror. Jag kommer inte ha nån som skrattar åt mina Lillefot-skämt längre. Ingen som hälsar mig med ett "Jamaican bacon!" med tillhörande jamaicansk brytning vid frukosten. Ingen som äter upp chokladkakan i smyg och lämnar EN bit kvar för att komma tillbaka tre kvart senare och tycka att man har gett resten av hushållet en ärlig chans att smaka på den och sedan äta upp även den eftersom ingen verkar vilja ha den. (Mamma gömde faktiskt godiset för honom ett tag. Och när han hittade det tänkte han inte "Jaha, mamma har gömt det, då kanske jag ska låta bli", utan "AHA! Jag hittade det, så jag förtjänar att äta upp det!") 

Jag kommer bli en ensam dinosaurie. (DAJNÖSÅÅÅÅR!)