Kalas

Igår fyllde min bästa lillebror 19!

Och det värsta han vet är att få dåliga presenter som han måste spela glad över och sedan ha dåligt samvete över att han inte gillar.

Därför ser jag det som min systerliga plikt att vid varje lämpligt tillfälle komma med antydningar som "Du får inte bli besviken om det inte är det du tror att det är!" och "Det är ingen jättebra present alltså. Den är ganska bra, jag troooor att du blir nöjd. Men hoppas inte på för mycket." och sedan le lite osäkert och skratta så att han inte vet om jag menar allvar eller inte.

Sellarrökt sinka

När man har jobbat i charken ett tag, då tror man att man har varit med om grejer. Man är härdad. Man har skivat skinka tills armen värker, bränt handlederna på grillgallren, svarat på de dummaste frågorna och dragit lite för många ordvitsar med pensionärerna.

Man tror att man har sett allt, hört allt.

Så hör man finlandssvenskarna uttala salami(för de köper alltid salami) och världen blir ny och ljus igen.

Sallami. Salamiiiiiiiii. Obetalbart.

Ibland ett trevande "Så vill jag ha ett hekto av den där tyska, med vitlök..." 

Men idag: SAAL-AMMI. Kungen av alla uttal.

Finlandssvenskar, ni gör min dag. Alla dagar. Kiitos.

Om jag inte hade haft en blogg skulle folk kanske fortfarande tro att jag var någorlunda normal.

Den där disträ-handboken, minns ni den? Jag vill göra ett tillägg, för de som fortfarande känner sig ha lite för mycket skärpa och koncentrationsförmåga: 

Sluta jobbet klockan sex(18). Handla. Cykla hem (hurra, jag kom ihåg cykeln!). 

Klockan 19:30. Minns att du fortfarande inte plockat upp varorna. 

Plocka upp hälften av varorna, sen ska du bara byta låt på Spotify. En kvart senare, mitt i en smäktande power-ballad(inte för att man ska skylla på Shania Twain eller så), får du syn på påsen och upptäcker att du har hälften av varorna kvar.

Lycka

Det är himla bra att jag får besök emellanåt, för då får jag tummen ur och städar! Jag fäller så mycket hår(rödbruna hår syns ju, buhu!) att det har känts som att vada fram genom en frisörsalong, särskilt i badrummet. Dessutom har det av någon anledning strösslats jasminris över hela lägenheten... Mycket märkligt alltihopa. Tur att Flavius är rumsren åtminstone.

En annan positiv grej, förutom det eminenta sällskapet(tack Anna, min flitiga kommentator och högt skattade vän) är att man kan få PRESENTER, ack ja! Hemmagjord jordgubbssaft och jordgubbssylt till och med!

Så här glad blev Flavuis när han fick smaka Annas saft,

man riktigt ser hur det skiner i ögonen!

Burn mothaf... ni fattar.

Fråga: Kan man bränna sina ris-strumpor om man mikrar dem för länge?

Svar: Ja, det kan man. Det luktar som brända popcorn och blir jävligt varmt i sängen.

Bad ass ris-strumpebrännare. Hell jä.

En bil(d)

Novelltävling

Idag har jag träningsvärk i armen. Zucchini-armbåge?

Jag cyklat fram och tillbaka till Biblioteket för att skriva ut en novell till Umeå Novellpris som jag tänkte skicka in. Jag är fullt medveten om att jag inte kommer vinna något(första pris är 50 000 spänn!!) men det är ändå roligt att skriva något som har något annat syfte än mitt eget nöje. Som har ett mål, liksom. Jag kanske kan skriva sånt som underhåller, men det vinner nog inga priser. Inte 50 000 i Sveriges största novelltävling i alla fall.

När jag skickade första versionen av den här novellen till skrivgruppen fick jag höra att "det är som att läsa nåns töntiga dagbok", hahahaaa! Och han hade rätt, så jag skrev om den. Nu är den råare, elakare och bättre. 

Helgen

Igår var vi i Jönköping och hade det trevligt. Först åt vi räkor och kräftor och paj och drack vin och pratade. Det behöver man med vänner som man sällan träffar. En av mina kompisar har precis fått barn och vi beundrade det lilla miraklet som hade fått följa med.

Sedan kanske det blev lite senare. Jag kanske dansade lite tryckare med en jättezucchini. Jag kanske sjöng Pocahontas-sånger i den som om den vore en mikrofon. Jag kanske poserade lite barnförbjudet med den. Jag kanske tog en tugga av den. Den kanske var god.

Utsocknes

Är i Jönköping och leker charader, min gåva till värdinnan var en zucchini from hell:

Ap-Jesus

Ap-Jesus. En åttioårig konstnär i Spanien "restaurerade" en Jesusbild.

Underbar idé. Underbart genomförande. Lurv i en krans runt hela huvudet. Ju mer jag hör om den här målningen, desto mer älskar jag henne!

"Smarta" idéer.

Jag har länge tänkt att jag ska sy en värme-riskudde av ett blått örngott som jag har. Så kan man mikra den och ha runt axlarna och på magen och vid fötterna och värma sig sådär höstmysigt.

Men jag vet inte, den där symaskinen är så jobbig att släpa fram och så måste man mäta och fålla och sy. Så blev hösten höstigare och kylan kyligare och jag har fortfarande inte gjort någon riskudde.

Så igårkväll plockade jag fram mina torsdagsstrumpor(jag har såna där veckodagsstrumpor) för jag kom på en briljant idé.

Ris-strumpan! Den snabbaste och fulaste lösningen på båda mina problem - lathet och frusna fötter. Jag älskar hur riset lägger sig i hälen sådär.

Fyll valfri(tvättad är att föredra) strumpa med ris(jag tog jasminris, det var det enda jag hade förutom bandspaghetti och jag tänkte att det nog var mindre mysigt), knyt. Mikra i tre-fyra minuter - klart!

Världshistoriens bästa idé tyckte jag innan jag märkte att det var hål i strumpan och jasminris i sängen.

Vuxenbekymmer

När jag för en vecka sedan fick en mystisk räkning från Riksbyggen på flera tusen som jag inte räknat med, då reagerade jag som vilken annan mogen människa som helst. Jag gömde den. Vägrade acceptera den. Grävde ner minnet av den längst bak i mitt medvetande i hopp om att den skulle försvinna.

Tills jag tog tag i mig själv för att göra en budget över hur jag skulle ha råd med alltihopa. Jag tittade igenom papperet. Rad för rad läste jag... klump i magen, ångest i hjärtat... tills insåg att det var hyran. Hyran! Ha! Den hade jag ju räknat med! Så helt plötsligt var jag flera tusen kronor rikare och kände för att fira!

Följden av detta i kombination med extrapris på godis:

Andrea Gibson - I do

Midnatts-lip till poetry slam på tuben. Borde göras oftare.
Lite önskar jag att jag var gay så att den här kunde handla om mig. 

200

Detta är mitt tvåhundrade inlägg. Och det är inte om mig, utan om er. Ni som läser. Det är TILL er, faktiskt.

Läsarsiffrorna stiger litegrann varje vecka utan att jag egentligen gör något annat än att skriva här. Och det säger jag inte för att skryta, utan för att tacka. Ni berättar att ni tipsat era vänner, syskon och arbetskamrater. Jag märker det, och jag vill bara säga hur obeskrivligt stolt och glad jag blir.

Och HEJA ER!

Någon dag hoppas jag att ni kan skryta om att ni var med från början. Ni läste mig först. Okej, hybrisvarning, men man måste väl få drömma! Dröm, dröm, dröm!

Dessutom har jag råkat lova mamma(hon skriver så arga mail på facebook när jag skämtat om henne) att ta med henne på min första bloggprisgala, haha! Hybrisvarniiiing, men det vore ju urkul om jag faktiskt hade mamma som dejt. Vi kunde bonda med Hanna Hellquist och hennes mamma.

Hursomhelst, detta spårade ju ur lite, det jag ville säga var - tack för att ni vill läsa lika gärna som jag vill skriva!

Fred ut.

Dagens asgarv

Tre himmelska minuter av ont-i-magen-skratt.

Varför detta är den bästa musikvideon som gjorts:

1. De första fyra sekunderna - gorilladräkt, krona, bling-bling och flug-brillor.

Först håller han för ögonen med sina gorillahänder, sedan - tittut! BOOOOOMBAAAA!

Hållningen när han knyter båda nävarna och två animerade bomber exploderar.

2. PLYSCHDRÄKT MED GYCKLARHATT I LILAGULT LEOPARDMÖNSTER.

3. Han heter King Africa men sjunger på spanska. Förutom "sexy" som därför textas varje gång. 

Uttalas säxy.

4. Han ser ut som Pitbulls överviktige bror.

5. Den guppande rumpan i zebrastring och nätstrumpor.

6. Sekunderna 0:50 - 0:58. Allt i bild. 

7. Den bakgrundsdansande killen.

8. King Africa ser ständigt ut som om han luktar på nåt äckligt. Förslagsvis sin plyschklännig, den måste bli riktigt varm och svettig bland alla bomber och säxyness.

9. 0:36, när King Afrika säger säxy och smeker sig på flinten.

Saga från min mor

Det var en gång min mamma när hon var ung. Hon var hemma hos sin kompis och hängde. Plötsligt hörde de konstiga ljud från toaletten. Ett lågt, utdraget, stånkande "Heeeeeeeeej baberiba".

Och några sekunder senare:

"Heeeeeeeeeeej baberiba."

"Heeeeeeeeeeeeeeeeej baberiba."

Där satt kompisens bror och sjöng medan han bajsade.

(Detta berättades av min mor när hon hade gjort en nytolkning av sagda händelse och kom gapskrattande ut från toaletten och inte förstod varför jag inte skrattade lika mycket.)

Hoho!

Här har det ekat tomt ett par dagar, ursäkta för detta. Jag hade hedersuppdraget att vara hovmästare(jag är så fancy schmansy) på ett bröllop igår, ergo(ett fancy schmansy-ord för fancy schmansy-personer) hade jag häcken full. Jag var där från två på eftermiddagen till tjugo i fyra i natt, fötterna var ömma och hjärnan mosig men jag var så stolt över oss, det hela gick riktigt bra!

Som gottgörelse för uteblivet bloggande kommer här inledningen till en text jag skriver på just nu. Jag är egentligen väldigt restriktiv när det gäller mitt "riktiga" skrivande och tycker inte om att visa upp texter för andra. Jag är aldrig helt nöjd, men så är det väl. Jag har inte ens skickat denna till skrivgruppen än, så ni får en exklusiv förhandstitt, enjoy:

Jag lutade utmattat huvudet mot de kalla järnstängerna. I månljuset som trängde in genom den gallerförsedda gluggen kunde jag se hur rosten singlade ner från mina händer när jag släppte taget om stången. Min fångcell var den minsta och rostigaste, för jag var den minsta och svagaste av fångarna. Så verkade det, åtminstone.
       Grimsel, den gamla som suttit i cellen bredvid mig, hade dött för några dagar sedan. Jag försökte hålla reda på tiden, men jag kunde inte räkna särskilt långt. I början räknade jag dagar, sedan när siffrorna tog slut räknade jag veckor. Och månar. Jag kunde se månen i gluggen om jag sträckte mig. I två nymånar hade hon varit här, Grimsel. Hon hade gett mig sina brödkanter för hon skulle ändå dö snart sa hon, och jag trodde henne. När hon sa att småpojkar inte hörde hemma i fånghålor grät jag för första gången sedan jag kom hit.

All my friends are garlics

Jag har hört en låt på radion.

Den handlar om att hennes vänner var vitlökar.

Hon sjöng "ga-ha-rlics", och försökte vara lite spännande. Trodde jag.

Vännerna kanske luktade eller nåt.

"They keep on stayin' in their bubble."

Och då tänkte jag på en sån där vitlöksgömma som jag har.

Men så var det inte.

Blogghen tar ställning

"DN förbjuder 'hen' "

Jag blir så trött på allt gnäll om "hen". Det är inte ett ord som tar bort två andra. Det är inte ett ord som gör någon mindre man eller mindre kvinna. Könen kommer inte tvättas bort på något magiskt sätt om man omnämns som "hen".

"Hen" förenklar språket. Istället för att säga eller skriva "han eller hon", "personen", "den/denne", och så vidare, kan man använda "hen" - det är enklare och mindre uppstyltat. Hurraaaaaa!

Det finns människor som inte vill identifiera sig som en han eller hon. Visa dem respekt.

Det finns tillfällen då kön är irrelevant, eller borde vara det. "Hen" är bra eftersom vi blir mer uppmärksamma på fördomar och könsnormer. Vi lägger in mycket värderingar i könen, det skadar inte att lägga märke till när vi gör det. 

Och bara för att ordet finns så behöver man inte använda det. Men det är dags att acceptera det, "hen" kommer att stanna, och det är sorgligt att DN inte anser att det är deras "uppgift att gå i bräschen" när det finns så mycket okunskap och intolerans. Pisk på stjärten och skärpning!

Flavius viker tvätt

Jag har tjatat och tjatat på Flavius att han måste börja hjälpa till mer här hemma. Det känns som att han äntligen har lyssnat på mig och börjat anstränga sig.

Mina vitvaror förråder mig

Ni vet, det finns sådana där ögonblick i livet. Världsomstörtande. Stunder som får en att omvärdera allt man någonsin trott på, som får en att ifrågasätta... ja, allt. Finns jag? Vem är jag? Vad är jag? Hur kom jag hit? Är himlen blå? Är skinkan tunnskuren? Hur många indianer går det plats i ett träd? Är du vaken, Lars? Är du vaken, Lars? Har du borstat tänderna, borstat tänderna?

Detta är ett sådant ögonblick.

Det har visat sig att det INTE är min granne, även känd som överste Hati, som har haft högljudda magproblem / bihålor fulla av senap / en snabel, eller något annat som framkallar det där idoga trumpetandet.

Det är mitt kylskåp som gnisslar och puttrar. Alla mina konspirationsteorier var fel, fel, fel.

Jag känner mig lurad. Smutsig.

Det påminner lite om när jag och Jens fick reda på att Papa Dee gör rösten till Mushu i Mulan.

McDreamy på Tidans vårdcentral

Har idag upplevt den fullständiga förnedringen i att berätta för en ung, snygg läkare med exemplariskt trimmad ansiktsbehåring att jag skadade foten när jag klättrade upp på taket på en skåpbil i lördags natt.

Han sa inget, men han såg road ut på det där detta-kommer-jag-berätta-om-i-lunchrummet-sättet.

Notes to self

- Sno inga passionsfrukter på krogen. Ät dem inte där. Kärnor överallt.

- Låt inte någon lyfta upp dig på taket på en ful skåpbil sent en lördagsnatt. Det kanske verkar som en rolig idé just då, men du kanske stukar foten så du knappt kan gå.

- Tvinga inte folk att pussa Flavius.

- Ta inte bakistupplurar med öppen mun. Du dregglar. På riktigt alltså, hela hakan full.

- Drick inte alkohol.

Tack!

Den där oron för att vakna upp en dag i framtiden och inse att man har blivit precis som sin mamma. Den oron har inte jag. Inom loppet av en dryg vecka har jag rallat lingon och förvällt obscena mängder kantareller.

Jag är redan min mamma.

Och det stör mig inte det minsta.

(Tack för plommonen mamma! I gengäld får du fjäsk. Fint byte!)

Hur du blir mer disträ, en handbok för fokuserade personer:

Handla. Ta cykeln dit. Glöm cykeln där. 

Glöm att du glömt cykeln och tänk i panik "Ähmäh, nu har nån jävel SNOTT den!" när den inte står i stället utanför porten som den brukar. Efter några sekunders hårslitande minns du vart den tagit vägen. 

Gå dit för att hämta den. Handla lite till när du ändå är där. Glöm cykeln igen.

Upprepa.

Äpplet faller inte långt från päronen.

Vi har skruvat skåp, min familj och jag.

Någon, jag får inte säga vem(jag har hotats, frästs åt och blängts på) tolkade instruktionerna på allra första sidan enligt följande:

Jaha, sådär ska man inte stapla...                         - >


Och man ska inte sitta på knä.                            - >


Sen fick någon inte läsa mer.

Jag kan avslöja så mycket som att det inte var pappa i alla fall. Pappa tittade på gubben och fnissade, sedan bladdrade han som Linus på linjen i flera minuter.

Det är ett rent under att det blev några skåp alls.

Pilutta dig.

Ännu en möjlig förklaring till min granne överste Hatis bröl.

Mitt förråd:

 Hans förråd:

(Lägg särskilt märke till de fantastiskt staplade stolarna och de sirliga pilarna som pekar på dem.)

/Sirliga pilens design AB(c)

Björn Ranelids jeansjacka på snoppmuseum?

Det är så himla kul att läsa vilka sökord som kan få människor att hitta hit. Helt störda människor, tydligen. Den här veckans top tre är:

1. Jeansjacka (Helt obegripligt. Känner mig som en modebloggare. Eller nä.)
2. Björn Ranelid ansisktsmask (Bli orange med Björns egen ansiktsmask? Var får jag tag i en sån?!)
3. Snoppmuseum (Huh?)

Jag minns inte att jag någonsin skrivit om något av dem, haha! 

Jag vill googla lite galna grejer bara för att se om jag kommer hit!

Okej, jag googlade Snoppmuseum och min blogg var med på första sidan. 

Jag älskar detta.

Ingen stolthet kvar.

Jag har FÖRSÖKT ta ordentliga kort på min hårfärg, men det går fan inte. Till slut tröttnade jag på att posa, så varsågoda. Det är fortfarande rödare i verkligheten, men nu ger jag upp. Jag har kameran full av orange hår, liksom. Det funkar inte.

Hittade lite andra kort som jag glömt. Här äter jag upp den sista Nutellan. 

En stund som var värd att föreviga, tyckte jag tydligen. Jag asgarvade när jag hittade den. Den är så himla Leila Lindolm-ig. Det är så här hon ser ut off camera. 

Henna-hår!

Håret är alltså numera rött. Jag färgade en till gång idag. Det är koppar-orange, typ. Jag är förvånansvärt nöjd, det ser ballt ut. Jag känner mig ball. 

Idag var jag hem-hemma och hjälpte mamma och pappa att sätta ihop köksskåp. Jag visade upp min hårfärg och började med att sjunga Bo-bo-bo-bobo-Borka-bo-Borka. 

Borka är bästa försvar, som jag brukar säga. 

Jens kallade mig gingerbread och tyckte jag såg ut som hon i den nya Disney/Pixar-filmen Modig. Jag föredrar att tänka mig själv lite mer som Rose i Titanic. Eller valfri Weasly-familjemedlem.

Så kommer vi till bildbeviset. Jag hoppas ni inser hur svårt det är att få ett bra kort på sitt hår och hårfärg så det ser ut som på riktigt. I min badrumsbelysning blir ingenting sig likt. Det kanske är det min granne brölar för. Stackarn. 

I alla fall: 

Det är rödare i verkligheten, jag kan ta ett i solljus imorgon.

Min granne, överste Hati.

Antingen har min granne problem med bihålorna, eller så är han en elefant, för såna där ljud ska fanimej inte komma ur en frisk människa flera minuter i sträck.

Jag har gjort det igen.

För kanske sjuttiofemtonde gången har jag färgat mitt hår i en osynlig färg. Den enda slingan som syns är orange. Gul + röd = färglära på lågstadienivå. 

Mamma kommer knipa ihop läpparna på det där vad-var-det-jag-sa-fast-det-tänker-jag-inte-säga-för-då-blir-du-sur-sättet. Sen kommer hon att säga det ändå. Som alltid. 

Å andra sidan har inte färgningsprocessen avstannat än, henna fortsätter att verka i upp till ett dygn. Ni får se före- och efterbilder imorgon. Varenda gång jag tittar mig i spegeln tycker jag att det ser fränare ut. Jag har ju alltid gillat rött hår!  

Jag är faktiskt lite sugen på att bara kräma i alltihop, vänta i fem timmar och se vad som händer. Kanske imorgon!

Färga håret med henna

Ett litet bekymmer när man håller på med no poo(alltså försöker undvika kemikalier) är hårfärg. Jag färgade håret med kemikaliefärg i våras. Jag ville ha förändring och orkade inte leta reda på någon godkänd hårfärg. Jag tänkte "Äh, om jag är snäll mot håret och naturen i de flesta andra avseenden så kan jag få synda den här gången".

Det syntes knappt att jag färgat mig, men det kliade i hårbottnen i flera dagar och håret blev jättetorrt och slitet. Då bestämde jag mig för att inte göra om det. Dessutom innehåller hårfärger ämnen som är väldigt allergiframkallande, hormonstörande och miljöförstörande. Googlar man en bråkdel av ingredienserna- exempelvis ammonium hydroxide - så får man fram saker som "cancerframkallande" och"extremt giftigt för vattenlevande organismer". Det duger inte för mig.

Så nu när jag känner mig färgsugen igen så har jag gjort mer efterforskning och kommit fram till - henna! Ren henna, inte den med kemiskt framställda färgämnen i. Det fina är att det faktiskt är vårdande. Det finns henna utan pigment som funkar som inpackningar och gör håret mjukt och glansigt. Det kan sitta i hur länge som helst eftersom det inte gör någon skada.

Jag köpte en kaka med röd henna på Lush i Stockholm och igår gjorde jag en provslinga som fick sitta i en timme. Det blev bra. Egentligen ska henna verka i tre till fem timmar, eller ännu längre för att få bäst resultat, men det vågar jag inte. Jag vill bara bli lite mörkare, lite rödare. Koppar, typ. Jag är lite rädd för att det ska bli orange. Den djupare färgen kommer ju fram ju längre det får sitta i, men jag vill inte bli illröd heller.

Så nu ska jag göra lite slingor på mig själv. Hela håret vågar jag inte.

Pruttomobilen är verklighet!

(Tillägg: Blogger borde verkligen uppdatera sin app, bilderna blir ju kassa. Fick göra om det från datorn så nu syns det förhoppningsvis bättre!)