Besatt

Det kallas bokslukaråldern, ni vet, mellan nio och tolv när man slängde sig på sängen så fort man kom hem för att läsa ut sin bok och rörde sig inte ur fläcken förrän mamma hade ropat "MAAAT" för kanske femte gången, man visste inte så noga för det var inte viktigt. Kapitlet var viktigt. Doften av trycksvärta och gamla bokpärmar var viktig. Ficklampan under sängen var viktig, för då kunde man läsa färdigt under täcket efter att man gått och lagt sig utan att någon märkte det. Till slut fick jag inte ta med böckerna till skolan, för jag var tvungen att leka med de andra barnen på rasterna sa mamma. Och hon hade ju rätt men det var inte heller viktigt.

Nu för tiden är det sällan jag blir så besatt av en bok. Kanske för att jag har mindre tid över till läsning. Och nya böcker luktar inte på samma sätt. Men det är fortfarande något speciellt med att knäcka rycken på en pocket. Att lägga ifrån sig den och se hur omslaget liksom fjädrar tillbaka upp som om den hoppas att jag ska fortsätta läsa, bara några sidor till. 

Men i två dagar har jag isolerat mig igen, för är man sjuk så är det liksom tillåtet. Jag har sträckläst i två dygn, och varit helt uppslukad. Jag har delat maten i förväg så jag ska kunna äta med en hand och hålla boken med den andra. Jag har somnat liggandes på sidan med handen mitt i en bladvändning. Jag har skrattat, jag har gråtit och bitit på läpparna när det varit spännande. Och nu när serien är slut så känns det sådär tomt i magen. Sådär dött. Ruset är över. Så ser jag hur omslaget lyfter och drar med sig några sidor upp. Och jag vet att jag bara kan göra om det igen.