Tack!

Den där oron för att vakna upp en dag i framtiden och inse att man har blivit precis som sin mamma. Den oron har inte jag. Inom loppet av en dryg vecka har jag rallat lingon och förvällt obscena mängder kantareller.

Jag är redan min mamma.

Och det stör mig inte det minsta.

(Tack för plommonen mamma! I gengäld får du fjäsk. Fint byte!)