Hoho!

Här har det ekat tomt ett par dagar, ursäkta för detta. Jag hade hedersuppdraget att vara hovmästare(jag är så fancy schmansy) på ett bröllop igår, ergo(ett fancy schmansy-ord för fancy schmansy-personer) hade jag häcken full. Jag var där från två på eftermiddagen till tjugo i fyra i natt, fötterna var ömma och hjärnan mosig men jag var så stolt över oss, det hela gick riktigt bra!

Som gottgörelse för uteblivet bloggande kommer här inledningen till en text jag skriver på just nu. Jag är egentligen väldigt restriktiv när det gäller mitt "riktiga" skrivande och tycker inte om att visa upp texter för andra. Jag är aldrig helt nöjd, men så är det väl. Jag har inte ens skickat denna till skrivgruppen än, så ni får en exklusiv förhandstitt, enjoy:

Jag lutade utmattat huvudet mot de kalla järnstängerna. I månljuset som trängde in genom den gallerförsedda gluggen kunde jag se hur rosten singlade ner från mina händer när jag släppte taget om stången. Min fångcell var den minsta och rostigaste, för jag var den minsta och svagaste av fångarna. Så verkade det, åtminstone.
       Grimsel, den gamla som suttit i cellen bredvid mig, hade dött för några dagar sedan. Jag försökte hålla reda på tiden, men jag kunde inte räkna särskilt långt. I början räknade jag dagar, sedan när siffrorna tog slut räknade jag veckor. Och månar. Jag kunde se månen i gluggen om jag sträckte mig. I två nymånar hade hon varit här, Grimsel. Hon hade gett mig sina brödkanter för hon skulle ändå dö snart sa hon, och jag trodde henne. När hon sa att småpojkar inte hörde hemma i fånghålor grät jag för första gången sedan jag kom hit.