Panik. Gör egen majonnäs. Vispar så armen nästan går av, men det bara skär sig och burken jag vispar i tycks bli mindre och mindre, tills jag till sist vaknar upp, obeskrivligt lättad över att det bara var en dröm.
Jag vet inte vad det här säger om mig.
Majonnäsmardröm.
Det känns som nånting som jag gör bäst i att inte analysera.
Du upphör aldrig att förvåna.
SvaraRadera