Jaa, hörni. Hanna fick med mig på "En jävel på kärlek". Nyktert. Inte ens i mitt eget huvud var det i närheten av en Susan Boyle-upplevelse. Men Hanna sa i alla fall att jag var bättre än den utvecklingsstörda tjejen som sjöng "Glorious". Det är ju alltid nåt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar