Långt bort från stadens gråa hus vi glatt vår kos(s?)a styr

Det finns ingen årstid jag tycker bättre om än sommaren! Särskilt när det regnar tillräckligt ofta så gräsmattan aldrig gulnar och jag slipper tvätta bilen och fylla på spolarvätska. Idag var jag på långpromenad i skogen. Egentligen tänkte jag bara gå en kort bit, men det var så himla härligt att jag blev borta i över en timme.

Jag tittade på kossorna som lagt sig och vilat i hagen, jag skrapade kåda från en grankotte, hörde fåglarna sjunga sommarsånger och jag andades den där fräna, lite söta doften av barrskog och fuktig mossa.

Det var längesedan. Det var dags.

Det spritter i mig av lycka för ingenting är så andlöst vackert som sommaren. Och längs ängarna luktar det midsommar av alla hundkex och nyslagna vägkanter. Jag är så tacksam över att jag fått växa upp på landet och i skogen, nära allt det.

I augusti när äpplena mognar finns ett träd längs min gamla promenadrunda som får små ljusröda, krispiga äpplen. På kvällen när jag kommit halvvägs, där trädet står, plockar jag ett. Trädet står i slänten bredvid en liten bäck, så man får sträcka sig uppåt och utåt för att nå, ta tag i grenar och böja dem mot sig. Och jag är varm av promenaden men äpplet är alldeles svalt av kvällsluften.

Det är det bästa på hela rundan att få ett äpple. Precis där och då. Inte att ta med sig hem, inte plantera i trädgården, bara mitt på promenadrundan.

Där.

En liten skatt.





Jag kan även meddela att blåbärsriset ser lovande ut i år. Jag vet att ni har undrat.