Underkastelsen

Vad gör jag en onsdagsförmiddag som denna? Jag tittar på en dokumentär. Jag sitter med gapande mun och bultande hjärta, trots att jag anser mig vara relativt medveten så är jag chockad, bedrövad och panikslagen. Det handlar om miljö och kemikaliepåverkan, sådant som jag brinner för, sådant som jag vill veta mer om. Och ändå inte.

Jag tänker på min nya skidjacka, på min soffa, på mitt linoleumgolv och alla ämnen jag vet att de är dränkta i. Flamskyddsmedel, fläckavstötare, plaster. Jag tänker på kosmetika och mediciner. Jag tänker på hur sällan jag tvättar kläder innan jag använder dem, tänker på att kemikalierna hamnar i naturen när jag väl tvättar dem, tänker på hur mycket jag trodde att jag gjorde och hur jävla mycket mer jag skulle kunna göra. Borde göra.

Jag tänker på p-piller och fiskar som blir tvåkönade av östrogenet som vi kissar ut, östrogenet som vattenreningsverken inte kan ta hand om och som därför hamnar i sjöar och vattendrag och sedan kanske i oss igen, via fisken? Jag tänker på att min mamma haft bröstcancer och jag tänker på att ingen vet. 

Ingen vet vad som händer. 

Jag tänker att jag vill banka vett i kosmetik-företagen som tjänar pengar på att förgifta oss och jag tänker att jag borde rensat mitt badrumsskåp mycket tidigare. Det som redan finns i min kropp, vad kan jag göra åt det? Ingenting. 

Och ingen vet vad som händer. 

Detta är del ett. Se den.