Tidvatten - Del 4

Del 4 kommer här(ni på skrivgruppen som läst det förut, har skrivit nytt slut!):

       ”Sådär, Wilkes! Vad siar du nu om vår framtid?”

       Besättningsmännen såg häpet på henne och hon log nöjt.

       ”Nu, kapten, ska ni se att turen vänder!” flinade Wilkes tillbaka och vinden tycktes höra honom för snart fylldes seglen igen och de kunde sätta kurs mot Tobagos kust.

       Där lade de till i några dagar för proviantering och så att de som ville kunde lätta skattkistan och roa sig på vad sätt som synes dem bäst.

       De hörde rykten om andra guldskepp som siktats kring de intilliggande öarna så när nöjena var avklarade gav de sig av mot Trinidad.

       När en skeppspojke hämtade Morris till kajutan första kvällen efter avseglingen var han lättare till sinnes än på länge, men när han såg kapten Jones slocknade leendet. Hennes bleka ansikte och hårt sammanpressade läppar sade honom genast att något var fel.

       Hon bar en klänning. Han hade aldrig sett henne i kvinnokläder förr. Han bytte osäkert fot. Den djupgröna färgen stod vackert mot hennes svarta hår som ringlade ner över axlarna. Han höjde undrande ögonbrynen men hon fnös bara.

       ”Det här låg i min ficka när jag kom tillbaka till skeppet”, sade hon och öppnade skrinet hon höll i knät.

       Han kunde nästan känna hur han bleknade. Halsbandet blänkte hånfullt mot honom i det mjuka skenet från lanternorna.

       ”Men hur..?”

       Hon skakade på huvudet.

       ”Jag tänker ta på mig det”, sade hon. ”Och man kan inte bära juveler i en solkig skjorta.”

Han öppnade munnen för att protestera men hon lade det helt sonika kring halsen och vände sig om så att han kom åt att knäppa spännet. Med fumliga fingrar fäste han halsbandet medan hon höll upp de svarta lockarna. Hon tog ett kliv åt sidan och såg på sin spegelbild.

”Det känns…” började hon. ”Nej, jag vet inte.”

Hon harklade sig besvärat och lyfte handen mot halsen.

”Kapten?”

Hon kippade efter luft och hennes fingrar grep efter spännet och försökte få loss det. Han snodde runt henne och försökte bända upp hyskorna men de ville inte ge vika.

Hon fick inte luft, hennes ansikte var högrött och hon slet desperat i halsbandet så det skar djupt in i huden och blodet fläckade halsbandet och huden i röda strimmor. Han hittade en sax på skrivbordet och satte den mot kedjans tunnaste delar men ingenting tycktes påverka den. Andetagen var inte mer än tjutande väsningar och hennes ben vek sig under henne.

Han föll på knä bredvid henne och ropade:

”Hjälp! Hjälp mig, någon!” Men ingen kom.

Hennes ansträngningar blev allt mer kraftlösa, hennes kamp dog ut och hennes blick stelnade i fjärran.

”Nej”, flämtade han och ruskade henne panikslaget. Var hon död?

Han behövde hjälp. Han reste sig upp och sprang mot dörren, men då hörde han ett skrapande bakom sig.

Han vände sig om och såg henne ryckigt resa sig upp. Det knöt sig i magen.

”Jones?”

Hon gav ifrån sig en rosslande väsning, sedan ett dovt skratt och kastade sig mot honom och slöt händerna om hans hals.