Tidvatten - Del 1

Här kommer den första av fyra delar(final på julafton!) i en novell som heter Tidvatten. Jag vet att det är nåt mysko med radavståndet på sista raden, men jag har försökt ändra men den vill inte se ut på nåt annat sätt. I alla fall - enjoy! 

Han sträckte sig fram och slätade till volangen på hennes kjolar. Hon spände blicken i honom och han drog hastigt åt sig handen igen.

       ”Förlåt, kapten”, mumlade han och harklade sig osäkert. Klänningen förvirrade honom.

       ”Skärp dig, Morris”, fräste hon. ”Nu får vi det här överstökat.” Hon fingrade nervöst på det platta skrinet hon höll i knät och blicken for från dörren och till skrinet igen.   

       Han hade seglat under hennes befäl i fem år ombord på Caspartine. De tre senaste åren som förstestyrman och med tiden hade han även kommit att betrakta henne som sin vän. Hans kapten var hon först och främst; modig, skoningslös, men han visste inte om han kunde förmå sig att göra det hon nu krävde av honom.

       Han kastade en blick på skrinet.

       I tolv dagar hade de haft otyget på skeppet och aldrig han sett en sådan skräck i mannarnas ögon. Varken under slag där däcket täckts av blod och huvuden rullade som spelkulor mellan relingarna, eller när de sett tillfångatagna kamrater hänga i burar från klippor där fåglarna pickade köttet från deras ruttnande kroppar.

       De hade bordat ett spanskt fartyg strax utanför Tobagos kust. Kistor med guld fyllde dess lastutrymmen och de hade gratulerat sig själva till det fina bytet.

       Men segeryran hade inte blivit långvarig.

       Fastkedjad i en av cellerna satt en slavkvinna. Hon var smutsig och klädd i trasor, men runt hennes hals glänste ett guldhalsband med rubiner stora som tumnaglar.

       Kapten Jones hade rynkat ögonbrynen och sett forskande på fången. En slav hade inga ägodelar, än mindre ett halsband värdigt en kunglighet.

       Kvinnan hade trotsigt mött hennes blick. Kinderna var insjunkna av svält och håret hängde i toviga stripor ner mot de magra skuldrorna, men ögonen glödde av raseri och vansinne.