Tidvatten - Del 3

Del tre av fyra:

       ”En förbannelse”, väste någon. Orden skar som en pisksnärt genom luften och ett oroligt mummel steg från mannarna som samlats i en cirkel på däck.

       ”Kasta det överbord!” sade Wilkes. ”Otur ska sköljas bort med tidvattnet.”

       Men kapten Jones hade inte förmått göra sig av med halsbandet. De kunde få nytta av det, sade hon. Och visst måste det vara värdefullt, ett enastående smycke, tungt av guldet och ädelstenarna.

       Han hade själv fått hålla det i handen och känt metallens svala kyla. Helt opåverkad, tycktes det, av Västindiens fuktiga värme.

       Hon hade lagt det i ett skrin och sedan hade de inte talat mer om det, men mannarna viskade vidskepligheter om kvällarna, när månen smekte tidvattnet och rommen togs fram.

       De skyllde den mojnade vinden på förbannelsen. Dagarna gick men vinden blev inte mer än ett lätt fladdrande i de stora seglen och flaggan hängde slapp från stormasten.

        Rädslan och tristessen gjorde mannarna retliga. De ville i land och göra av med sin andel av det beslagtagna guldet och istället fick de fördriva tiden bäst de kunde. Först turades de om att berätta hur de nyvunna rikedomarna skulle spenderas, sedan grälade de om vilken hamn som skulle passa bäst för ändamålet. De spelade tärning och kort om romransonerna men när även dessa började tryta sjönk humöret ytterligare.

       De hade inte varit i land på flera veckor och skulle snart behöva proviantera, så när utkiken siktade Tobago drog kapten Jones en lättnadens suck. De drev åt rätt håll och skulle förhoppningsvis nå hamnen inom några dagar.

       Men då morgonen grydde hade landremsan försvunnit utom synhåll igen och när Morris gick till kajutan fann han kapten Jones stirrande på halsbandet som låg likt en blodröd månskära ovanpå sjökartan.

       "Kan det vara sant som de säger, Morris?"
       Hon såg inte upp när han kom in.

       ”Jag vågar inte ta på mig det”, sade hon tonlöst. ”Kanske borde jag slänga det i sjön ändå?”

       När han inte svarade drog hon ett djupt andetag och slöt handen om det kalla smycket. Han följde efter när hon stegade upp på däck och vägde det en sekund i handflatan innan hon kastade det så långt hon kunde bort från skeppet.