Jag finns, alltså tänker jag.

Idag har jag grubblat över de stora frågorna här i livet. Som varför fåglar som sitter på ena sidan vägen inte flyger bort utan tvärs över vägen när man kommer körande som någon slags sjuk självmordslek. Och varför jag alltid lovar att jag ska leva nyttigt och sekunden senare upptäcker att jag har proppat kinderna fulla med geléhallon. Sedan har jag våndats lite över min deodorant också.

Jag har gjort egen deo av kokosolja, bikarbonat och potatismjöl(för jag tycker att det är onödigt med kemikalier när det funkar lika bra utan). Och det fungerar verkligen, det vet jag för jag sniffar mig misstroget i armhålan varannan minut för att kontrollera. Det är liksom det som är problemet - jag sniffar mig i armhålan och det luktar kokos! Dofter sätter sig i minnet på mig, det finns till exempel en tvål som luktar Sims efter en period i mitt liv då jag bara lämnade datorn för att gå på toa(när man undrar vad man gjorde innan Facebook - Sims). Jag är rädd att jag snart kommer tycka att kokos luktar armhåla. Det kommer att göra mitt förhållande till kokostoppar väldigt komplicerat. Nu kommer en bild på en busig kille med bonnabränna.

Det är som vanligt inte kokostoppen på bilden som skrivit brevet.